Allt mitt är mitt
Vi och dom, bättre eller sämre, balla eller helt losta. När och hur börjar denna kategorisering? Varför vill vi placera och bedömma människor, liksom sätta in dem i olika fack. Hur länge ska man stanna där då? För evigt? Går det att ta sig ur och bestämma sig för att bara byta bort det facket man placerats i?
I mellanstadiet. I förorten. Norsborg. Jag och min vän hänger runt höghusen på vår gata. Då plötsligt ser vi henne, tjejen som var på tv:n igår kväll. Sjöng en sång i tv programmet Hylandshörna. Nu står hon där en bit ifrån oss, med samma blommiga volangkjol och det bruna håret. Vi är jämngamla. Hon kan sjunga. Vi vill kunna sjunga. Hon är ensam och vi är två. Vi är på vår gata , hon hör inte hit. Vi pekar, viskar och glor på henne. Glor tills hon börjar små springa därifrån. Bra! Spring hem till ditt radhusområde där du hör hemma Carola märkvärdig Häggkvist! När blev vi så? Vi som var så snälla annars.
Min storasyster var också väldigt, väldigt snäll mot mig. Eller, jaa..det fanns väl dagar och tillfällen då hon verkligen blev en storasyster med makt. Som när hon kom hem med sin första, egenköpta, svarta kohlkajal! Tänk er en egen kajal, SMINK liksom. Woaw! Åh, snälla får jag pröva? "Javisst får du det. Men det kostar 25 öre per öga!" Hur kunde hon veta att det var precis det jag hade? Är hon synsk eller? Jag som skulle springa till lilla kvartersbutiken och köpa Riff tuggummi till mig och min vän. Lakrits smak. Kanske jag kan få både och? Ett tuggummi och..ja, vaddå? Sminka bara ett öga? Nä, skulle inte tro det.
Ballt med svart kajal, måste bara ha det! Okej, offrar tuggummit! Betalar syster och får måla ett streck i varje öga. Lite läskigt att måla inne i ögat liksom. Ja, ja men fint blev det. Lite surt med kostnaden bara.
Springer in på toaletten, tar mammas sminkväska. Fram med hennes kakmascara, svart. Öppnar det lilla röda etuiet, tar fram den lilla förkrymta borsten. Rullar runt med tungan i munnen spottar sen aggressivt på mascaran. Gnuggar borsten så ett svart klet uppstår. Gapar med munnen (så gör mamma) och målar mina fransar. Perfekt! Springer glatt hem till min vän, där radar vi upp hennes stackars familj i soffan. Här ska uppträdas. Stiftet rosslar mot LP:skivan. Högtalarna brusar. Musiken dunkar. Vi börjar leende göra rörelser och mima till favoriterna Baccara. "Yes, sir. I can Boogie, boogie, boogie"
Tänk om man fick vara med på tv? Bara mima då för vi är inte så bra på att sjunga som tjejen vi skrämde iväg tidigare idag. Mima är väl också en talang?
"Var bara dig själv, det är du bäst på"
