Med fötterna i den gamla mossan
Sonen ska på sin första klassfest. Förberedelserna är många då det ska fixas kläder och coola inneskor, bakas bullar, frisyren ska ligga rätt. Sambon och jag lyckas av någon outgrundlig anledning oavbrutet kalla klassfesten för disco! Sonen rättar oss ideligen med en blick som undrar vart våra eventuella minnesceller tagit vägen. Eller det kanske kallas minneskort nuförtiden? Ska kanske uppdatera mig där också. Efter ett gäng discokommentarer till får han slutligen nog och utbrister irriterat ”Vad är det med er och disco egentligen?” Ja, det kan vi verkligen undra över. Vad är det med oss och våra kära gamla uttryck? När slutade disco vara disco? Vad har hänt med oss? Blev vi mossiga över en natt? Eller har det liksom obemärkt smugit sig på oss då vi varit lyckligt ovetande? Helt ute och cyklar är jag väl inte än? Trots att det ibland ploppar ut små skämmas ord innan jag hinner tänka efter. Video. Tennisskor.
Är jag i den fasen i livet där jag dyrt och heligt som ung svor att aldrig hamna i? Då man av de unga betraktas som någon som lever med ena foten i stenåldern och andra hör hemma i antikrundan. Och man själv känner sig hipp som aldrig förr. Man säger väl förstås inte hipp nuförtiden va?
Nåväl, allt har sin tid det gäller bara att hänga med så gott man kan. Och hänga med vill man förstås. Ha så kul det bara går så länge det går. Vara glad för det som varit och se fram emot vad framtiden har att erbjuda. Det är väl typiskt oss en aning lite äldre att tänka så förstås. Men vi vet och känner att någon gång tar allt det roliga slut. Ung och odödlig har liksom passerat. Nu är det mer bättre begagnad med bäst före datum. Allt tar slut så småningom. Allt utom möjligtvis morden i Midsomer. Där mördas det minst en gång i veckan och befolkningen verkar inte minska alls. Det försvinner en mördad och minst en mördare hamnar i fängelse varje gång. Borde det inte rimligtvis bara finnas poliser och kriminalare kvar där vid det här laget?
Ord och inga gamla visor
