Livets efterrätt
Känner att jag är på en bra plats i livet. Försöker att njuta varje dag, försöker att inte enbart se de negativa såsom fyra årstider på en och samma dag. Vill ha hit den efterlängtade sköna våren inte regn, sol, blåst och hagel om vartannat. Men hoppsansa där kom en liten klagan ändå. Det är inte så lätt som man tror att leva som man lär. Framför allt är det svårare än någonsin när en onödig, oönskad och fullkomligt ond visdomstand tittar fram och bråkar med mig. Jag borde gå till tandläkaren och dra ut den nedrans tanden. Men jag drar mig för det, något gör att det känns nästan omöjligt att ta tag i den biten. Jag argumenterar med mig själv och hamnar i mitt självvalda märkliga moment 22.
Jag tänker att om jag ska ta tag i saken och faktiskt dra ut tanden så borde jag nog först kolla mina födelsemärken. Och till och med gå på den där besynnerliga mammografin. Den där cellprovtagningen jag undvikit hamnar på to do listan. Ja det känns liksom nödvändigt att göra allt i den ordningen, tanden sist! För tänk om jag lägger mig på tandläkarstolen och plågas i en evighet medans någon drar och bänder i min mun och det kanske sker i onödan. Tänk att jag först måste eliminera det faktumet att jag inte har malignt melanom, knölar och knutor eller cellförändringar. Min argumentation med mig själv leder till att tandvärken är kvar och jag lever i ovisshet, men jag lever.
Jag njuter och lever för många saker. Såsom barnbarn som många säger är livets efterrätt. Håller inte med alls barnbarnen är inte livets efterrätt dom är hela menyn för sjutton gubbar! Minns mitt äldsta barnbarn när han vid fem årsåldern berättade för mig att det fanns en jättedum pojke på hans förskola. Mitt farmors hjärta slog extra hårt och många tankar han passera. Mobbning? Utsatthet? Varför kan inte barn få vara barn i en snällare värld? Problem redan i så tidig ålder? Vad kan jag göra? Vad får jag i egenskap av farmor göra?
Jag frågar vad den jätte dumma pojken gör och är beredd på det värsta. Jo minsann för det första tar han jättemycket ketchup och det får man faktiskt inte göra, det är jättedumt. För det andra springer han ut utan att ta på sig mössan först och då hinner han ta den bästa cykeln! Känner i hela kroppen att jag faktiskt skulle kunna krama sönder den lilla ketchuptjuven utan mössa i ren glädje!
