Leva Livet medans jag Lever
Lämnade betongen, rulltrappor, köer, hundbajsgator och Stockholm för en helg. För dalahästarnas land med knäckebröd, fågelkvitter, ett lugn och hemsmide. En sådan paus borde vara obligatorisk i varje människas liv att få uppleva, oavsett var man befinner sig i landet. För perspektiv i livet. För kontrasten. För eftertanken.
Men framför allt för att påminnas om sitteget liv. Göra ett litet uppehåll i ekorrhjulet för en stund. Är det något som är garanterat så är det att hjulet kommer att snurra vidare ändå. På ett eller annat sätt vare sig vi vill det eller ej. Det står så i manualen. Den som vi är fostrade att följa. Följa eller välja bort. Valet är fritt. Valet är ditt och mitt.
Åren visslar förbi medans jag försöker hinna ifatt. Är liksom aldrig riktigt synkad med de levda åren och känslan inombords av min ålder. Det blev extra tydligt när jag satt med vännerna från tonåren i solens varma sken, på en träveranda i knätofsarnas vackra rike. Vi går från det lilla till det stora i dagarna tre. Glädje och sorg. Från tonårskärlek till urinläckage. Från förtryck, uppbrott till förlossningar. Från första mötet med den stora kärleken i livet till sista andetaget och döden.
Uppdaterar varandra om livet som passerat mellan tonåren och nu. Finns där för varandra, lyssnar och hör mellan raderna. Allt behöver inte uttalas med ord. En del saker känner vi bara. Genom att vi just levt, har vunnit erfarenheter på både gott och ont. Det onda hade jag helst velat bespara oss men tyvärr fungerar det inte så. Blandningen av de onda, goda och alla mittemellan erfarenheterna gör oss till de kloka gummor vi är i dag.
Kommer tillbaka hem till mitt eget ekorrhjul som jag skapat. Till synes oförändrat som tiden stått stilla. Älskade gubben låg på sin plats i soffan och välkomnade mig hem. Sonen sken upp och bjöd på en kärleksfull kram för att sedan återgå till sin dator. Var ändå efterlängtad och det värmde mig. Nu tar jag sats för att rusa vidare, fram till semestern då ett nytt avbrott och paus i livets spår uppstår. Men nu springer jag med ny positiv energi och med ett stort fånigt leende på läpparna.
