Osynliga tankar
Värmen dallrar i luften, det är kvavt i taxibilen som susar fram i Indien. Bad chauffören köra tryggt och hålla hastigheten nere. Det var tydligen även hans motto då han svarade "Bättre att komma fram säkert än att komma fram som död". Ser ut genom taxirutan, landskapet är grönt men ser ändå torrt ut. Plötsligt hugger det till i magen..vad var det jag såg? Kvinnor som stod längs väggrenen med hackor i händerna, de slog på stora stenbumlingar. Men den plötsliga oron i magen kom när jag faktiskt uppfattade vad det var som låg direkt på marken alldeles brevid dem...spädbarn..omsorgsfullt inlindade som små paket. Den röda sanden yr kring de små knytena varje gång en bil passerar, och längs denna väg från flygplatsen passerar det en mängd fordon kan jag tänka mig. Klart att kvinnorna ska kunna arbeta och försörja sin familj, men på bekostnad av vad? Hur svår är inte hela situationen? Blir som att välja mellan pest eller kolera? Valet är inte lätt?
Dagarna passerar i sol, bad och enorm hetta blandat med tusen tankar om livets orättvisor och misär. Tankarna syns inte utanpå, men de tar stor plats i mig...där jag ligger i solstolen och blir serverad vad jag än ber om. Helst vill jag inte be om något alls utan går de fem metrarna fram till restaurangen och köpa mitt vatten själv...tills jag möter den sorgsna blicken av den unga pojken som för några rupies ska vara oss turister till pass från tidig morgon till solnedgång. Vad och hur ska jag göra? Pest eller kolera...
Veckorna går och jag skulle behöva tvätta lite kläder, får tips om att lämna bort dem för tvättning..snabbt, enkelt och billigt. Sagt och gjort..men när jag sedan står med med mina otroligt rena jeans i handen och känner hur styva det är, hur starkt de luktar...går tankarna till de som dagligen står böjda över tvätt, andas in starka kemikalier som förstör dem. För mina ynka två kronor per plagg?...Vad är två kronor värt och för vem? Men om ingen tvätt fanns..fanns heller inget arbete. Återigen...pest eller kolera?
Första gången jag hörde den späda rösten brevid mig där jag låg och solade, rösten som nästan viskade "Rupies mam?" hoppade jag till, visste inte vad jag skulle göra, tittade bort. Rösten tillhörde en av många tiggare, denna var en ung man i vit skjorta, pullover och jeans....jeans som släpade efter honom då inga ben fanns att fylla ut dem med. Den unga mannen drog sig fram i den heta sanden med hjälp av en kort käpp i höger hand. Den vänstra handen höll han kupad i hopp om att få några rupies.
Den dagen lät jag mina tårar komma, tårarna blandades med duschvattnet och förblev osynliga. När jag nästa gång mötte den unge mannen tittade jag honom leende i ögonen. Han ska åtminstonde inte behöva känna sig osynlig och ignorerad! Valet blev lätt...
EN GNUTTA RESPEKT OCH MEDMÄNSKLIGHET
