Soppatorsk och hästfobi
Kalle Anka och knattarna är med om en massa knasiga saker...mig händer det aldrig något spännande med. Blir abrupt avbruten i min serietidningsvärld när pappa sliter Kalle ur handen på mig, han river av det tjockare omslaget, rullar den till en tratt. Följer honom genom bilfönstret när han går runt bilen och fyller på med reservbensin i tanken med hjälp av min halva kära Kalletidning. Jag surar och trängs med mina tre syskon i baksätet. Bilen rullar iväg, mamma och pappa suckar förnöjt i framsätet och tänder en varsin ciggarett. Mamma en gul Blend, pappa en John Silver utan filter.
Bilen hostar och stannar..hostar inte av all rök inne i bilen utan av soppatorsk. Pappa instruerar oss alla i hur vi ska klara oss ur det här. Mamma ställer sig vid väggrenen och lyfter upp tummen, vi barn kryper ner i diket brevid. Pappa hukar sig ner i bilen så att han inte syns. När en bil stannar för att ta med mamma springer vi snabbt upp ur diket och slänger oss också in i den främmande bilen. Vi får skjuts till en mack, ringer faster som bor på en gård i krokarna. Allt löser sig, vi träffar våra kusiner som visar oss runt bland djuren på deras gård. Jag går själv tillbaka mot huset för att dricka vatten då jag hör ett enormt gnäggande och klapprande! Vänder mig om och ser detta hästmonster komma galopperande rakt emot mig. HJÄLP! Manen står rakt ut på monstret, han är alldeles vild i blicken och stor som ett tiovåningshus...minst!
Nu gäller det att lubba för livet, hinner inte ta ut nån direkt riktning utan löper bara dit näsan pekar. Hör hur hästen skrattar och slickar sig om den enorma munnen! Han tänker äta upp mig..lägger in en turboväxel och träskorna flyger av mig i en vid båge bakom mig. Där! En dörr! Min räddning..springer för livet mot dörren, öppnar och slänger mig in, håller emot dörren med hela min minimala kroppstyngd! När jag så småningom börjar att andas något normalt, ser jag mig omkring..jag är i en bastu. Går fram till fönstret på långsidan, försöker se om barnätande mördaren är kvar därute..syns inte..kanske han har gett sig på mina syskon då. Gläntar försiktigt på dörren och kikar ut, möts av ett frustande öronbedövande gnäggande, gigantiska tänder och näsborrar stora som fotbollar. Drar igen dörren och håller emot..för visst ka väl hungriga hästar öppna bastudörrar om de vill?
Är det ingen som saknar mig? Nu har jag väl varit i denna bastu med ett bultande hjärta och ett monster utanför i typ hundra år snart? Är detta mitt öde? Uppäten och dessutom bortglömd i fasters bastu? Nä, nu hör jag hur de ropar på mig..vi ska visst åka vidare. Dörren öppnas, blundar och tänker "Farväl livet"..Pappas röst får mig att titta upp "Där är du ju, hoppa in i bilen, nu far vi".
Trängs med syskonen i baksätet, tar fram min Kalle och läser om hans och knattarnas tokroliga, spännande äventyr . Lagom är bäst ;)
