Nunnan på min väg
Stockholmscentral en sen eftermiddag,en mångfald av människor i rörelse. På perrongen går jag med min vän, samtalar, parerar oss fram i vimmlet av folk i farten. Då plötsligt rycker jag till och blir helt stilla, min vän fortsätter en bit till, vänder sig sedan om och tittar på mig.
Där står jag, upptäcker att jag fastnat i något med min spetstunika som jag köpt dagen till ära. Tittar nedåt, jaa...sitter liksom fast i en datorväskas dragkedja! Pillar lite på tunikan och kedjan, tittar sedan upp för att se vems axel denna väska hänger med. Ser ett par vackert mörkbruna, lena, vänliga, leende ögon som tillhör en nunna.
Känner att jag behöver förklara mig, liksom berätta varför jag står tryckt emot henne som ett bihang. Jag säger "I`m stuck"...Och varför pratar jag plötsligt engelska? Som om nunnor inte kan tala svenska! Och vad menar jag? Fast i vaddå kan man undra kanske? Livet? Nja, synd att klaga eller vad brukar man säga...
Fast i förhållandet? Ja, men det är jag så gärna. Har ju äntligen hittat hem, till min kärlek som precis som jag kämpat och haft tuffa motgångar i livet och ändå gått stärkt ur det. Hör ihop som haspen och haken. Önskar bara ibland att det fanns fler timmar på dygnet att spendera tillsammans på. Visserligen ses vi på arbetet på dagarna och sedan hemma, känns ändå inte tillräckligt på nåt vis.
Jag kämpar vidare med lirkandet, försöker förtvivlat komma loss nu. Tänk om nunnan ska med tåget som kommer in nu..tittar upp, nunnan ler där hon står i sin ljusblåadräkt med vit krage. Jag ler och säger "I`m still stuck".
Fortfarande fast! I vad kanske en liten ljusblå nunna undrar på en perrong, gröna linjen, T-centralen en fredag eftermiddag!? I arbetslivet? Nej, blir man fast där tycker jag att man måste påverka starkt för förbättringar eller för förändringar. Det är väl märkligt hur jag väljer envist att prata engelska...
Nu, äntligen, sådär, plötsligt händer det! Jag kom loss, tittar hastigt på nunnan, ler och går fram till min vän som väntat. Hon utbrister "Det var ju en nunna! Det måste betyda något att du fastnade i henne"
Jaa...att allt flyter på rätt så skapligt. Lyckan är med mig!
En vän sa till mig idag, efter att vi gråtit en skvätt tillsammans över livets oväntade öden "I bosnien har vi ett ordspråk som säger att om livet går dig väl, lägg en liten sten i din sko som skaver för att påminnas om hur bra du har det".
Önskar er all lycka och stenar i skorna
