Avslöjande ögon
Gick leende och med lätta steg mot återföreningen. Äntligen ska vi ses. 30 års sedan! T-R-E-T-T-I-O ÅR! Det är hur mycket som helst. 1983 slutande vi niondeklassare högstadiet, det var fyra klasser A, B, C och D.
Femton år gamla eller unga lämnar vi tryggheten i skolan och släpps ut i det okända. Vad vet man i den åldern? Eller vad visste vi då, i dåtiden? I dåtiden då det fanns telefoner med nummerskiva som snurrade runt och tillbaka med ett märkligt ljud. Och man stod kvar på samma plats och pratade, för luren satt liksom fast med en sladd som ideligen korvade ihop sig(nu är det säkert några som inte riktigt vet vad jag beskriver). I dåtiden när vi hade två tv kanaler att välja mellan. Ettan och tvåan. Och ville man nu byta mellan ettan och tvåan, då liksom gick man upp från soffan, fram till tv:n och tryckte på knappen till den önskade kanalen. Där satt även knappar för volym, skärpa. Nej, det var inte på stenåldern, utan typ trettio år sedan.
Flera minnen poppade upp från vår uppväxt på återföreningen. Enorma VHS apparater, sega och högljudda. Tv spel som uppfunnits av ostressade människor, det kunde hända att man slumrade till medan tennisbollen i spelet studsade från den ena kanten till den andra. Freestyle, moviebox, bergsprängare, 70-kort, Dallas, kassetband, skivspelare med Lp och singlar, det var även saker som vi i dåtiden hade och roade oss med. Och ni som vill veta lite mer om dessa antikviteter kan googla på det i nutiden!
Nåja, vi på återföreningen hade sköna minnen om detta och mycket annat. Tur att de 30 åren inte hunnit sudda ut våra minnen. Måste säga att det inte var helt lätt att känna igen alla efter så lång tid. Åren och naturen tillför en del förändringar för oss oavsett dåtid eller nutid, lika för alla liksom. Allt har sin tid på gott och ont.
Men ögonen! Ögonen avslöjade mina klasskamrater. I många ögon glittrade buset lika härligt starkt som förr. I ögonen såg jag de femtonåringar vi en gång var. Allt fanns där. Osäkerhet, styrka, glädje, nyfikenhet, empati, samhörighet, kamratskap och tillit. Tack alla ni A, B, C och D. Vi har alla varit med att forma oss till de människor vi är idag.
Nu är det vår uppgift att dela med oss och se till att våra barn i nutiden får med sig bra erfarenheter på livets väg. Och framför allt glöm inte bort att leva idag för ”THIS IS IT”.
DET VAR BÄTTRE FÖRR MEN DET SKA BLI ÄNNU BÄTTRE NU
