Illusionslös?
Vi kan uppskatta en annan människas engagemang. Vi berömmer. Lovordar. Respekterar. Men någonstans på vägen börjar vi ta engagemanget för givet. Förväntar oss det. Kräver. Förutsätter.
Det finns många engagerade vardagshjältar därute. I fackföreningarna, fritidsföreningar, hjälporganisationer. Som kämpar för oss andra utan förbehåll. Gratis. På sin fritid. För att de vill, de har valt det åtagandet, för hängivenhet, för tillfredsställelse.
Men oavsett skäl, om det är av ideologi, humanitet eller ansvarsplikt. Så förtjänar de oavkortad respekt. Alltid. Glappet mellan hjälten och den med makten som behöver hjältens engagemang är lika stor som en ocean.
På ena sidan oceanen har vi fackföreningens huvudkontor, där simmar otaliga personer och har fina ansedda titlar på sina dörrar. Rotar i sina papper och slumrar på möten. Vid kontakt med verkligheten hänvisar de vidare till ombuden. Dom på andra sidan oceanen, hjältarna med en gratispenna och almenacka med föreningens logga på.
På ena sidan oceanen har vi fritidsföreningarnas topp som på styrelsemötet intar en trerätters på kryssning mot Riga. På andra sidan oceanen står hjältarna och coachar våra barn och ungdomar.
Cynisk? Ja, kan hända. Då har jag ännu inte nämnt hjälporganisationerna. Vem som kammar hem potten i form av skyhöga löner (kontra prestation) och titlar och vem som faktiskt står i Skärholmens centrum med insamlingsbössan, som även bidrar till hjälp genom att ha fadderbarn. För att inte tala om politikerna på ena sidan oceanen med oändliga förmåner och de på andra sidan med gratiskaffe och kanelbullar som värvar väljare på blåsiga gator och torg.
Oavsett vilken sida av oceanen du är på, så är vi mer eller mindre beroende av varandra. Reducera glappet och mötas på mitten? Dags att gemensamt börja skopa bort vatten ur oceanen från bägge håll! Och under tiden vi gör det ska vi ge hjältarna den eloge de är värda för att de orkar och vill kämpa för dig och mig.
Tillsammans mot glappen
