Spegel spegel på väggen där
Tidig måndag morgon. Är i fas med morgonens tidsplan. Jag kliver in i hissen med sonen, vi är på väg till skola och arbete. Då jag fiskar upp ett läppglans ur väskan och passar på att sätta det på läpparna. Tittar in i hissens stora spegel. Belysningen bländar med sitt ovänliga skarpa lysrörssken. Ser i ögonvrån hur sonen iakttar mig. Efter en stunds beaktande säger han till mig ”Först kom du ut från din mammas mage och sen blev du sådär vacker”. Det bubblar av fnitter, glädje och lycka i min mage då jag svarar sonen ”Ja, precis som du. Först kom du ut från din mammas mage och sen blev du sådär vacker”. Några sekunder passerar då vi tittar på varandra och ler. Sedan utbrister han skrattande ”Men det är ju du som är min mamma”. Dubbelvackert?
Det bubblande fnittret övergår till ett hjärtligt kärleksfullt skratt. Den härliga känslan av lycka sitter kvar länge den dagen. Det här ögonblicket ska jag spara i mitt minne för evigt. Först delar jag med mig av glädjen när jag berättar om hissfärden för mina kollegor. Sedan arkiverar jag den i minnet. Där ligger den tillsammans med många andra lyckliga, muntra och glädjefulla minnen. Mäktigt att så små stunder och så små ord kan få en sådan stor betydelse. Men det får en stor betydelse endast om jag själv tillåter det. Om jag vill det. Om jag väljer att lyssna. Om jag väljer att låta lyckan drabba mig. Om jag ser människor som viktiga och betydelsefulla. Om jag anser att barn också har en röst värd att lyssnas på. Om jag ger livet tid. Tid trots måndagmorgon, trots tidsplan. Valet är endast mitt men den påverkar alla omkring mig. Sprids ut till alla jag möter. Som ringar på vattnet.
Önskar många glada lyckoringar längs vägen 
