Himlen en plats på jorden
Den slår till när jag minst anar det. Hårt. Brutalt. Ovälkommet men ändå inte, den behövs men värker så mycket. En värk som inte går att mätta eller ersätta hur jag än försöker. Kanske bäst att helt enkelt låta bli. Låta den komma och gå som den vill. Det är SAKNADEN som drabbar mig.
Saknaden av fina människor som lämnat världen, lämnat världen en aning fulare. Något fint försvann med dem. Det är upp till oss som blev kvar här, att minnas och strö en gnutta medmänsklighet, glädje, kärlek, ärlighet och vardagslycka omkring oss. Bara för att vi kan! Bara för att det behövs! Bara för att det fattas!
Jag kanske som många andra grubblar för mycket kring det här, det kanske bara är som det är. Ingen vill väl vara ledsen eller att någon annan skall vara det. Död är död liksom, det kan också vara fridfullt och vackert med något så definitivt. För evigt borta men alltid i någon annans tankar.
Min son funderade och löste logistiken för våra käraste på sitt sätt. Då min mormor och min svärfar båda hade lämnat oss i enorm saknad. Han sa ”Nu kan gammelmormor och farfar träffas i himlen och gifta sig” Ja, men gammelmormor kommer från Finland och farfar från Chile, hur ska dom prata med varandra? ”Det gör inget, dom behöver ju inte vara ensamma då”.
GLÄDJE OCH HIMELSKA BRÖLLOP ÅT ALLA
