ÖRON PÅ SKAFT
Att lyssna är en gåva. En gåva vi alla har. En del tar fram gåvan dagligen. Andra när det gynnar dem själva. Men det spelar ingen roll när eller hur den används. Den är liksom personlig, hör ihop med hur du är. Det är aldrig försent, gåvan kan tas fram närsomhelst. Idag, nästa vecka, för stunden eller lite nu och då beroende på omständigheterna.
Du kan välja att lyssna till den nyfödda lilla bebisen och förstå vad den vill säga. Ung, mittemellan och hur gammal som helst. Som med min (då) 95- åriga älskade vackra mormor på hennes dödsbädd, när vi höll händer och tittade varandra i ögonen. Jag lyssnade, frågade och hon svarade med ett handtryck. När jag lyssnade riktigt noga, kunde jag höra hur hon utan ord sa till mig att det var skönt att min syster och jag var där. Att hon nu lugnt ville somna in och släppa taget om sitt långa liv. Med sina ljusblåa ögon sa mormor så som hon alltid avslutade våra telefonsamtal med ”Du kommer väl på min begravning?” Och jag svarade även denna sista gång viskande, gråtande ”Ja mormor, jag kommer på din begravning”
Det är lätt att rusa på i livet med turbotempo. Önskar mig en agenda där pauser för tankar och lyssnade på andra omkring mig fanns. Verkligen lyssna. Inte låta tankarna fladdra iväg till middagsmaten när jag lyssnar på sonens fritidspedagog. Inte tänka på jobbet när sonens kompis berättar om dilemman barnen emellan på gården. Här och nu vill jag vara! Ibland går det bra, ibland går det inte alls. ”Inte alls” har definitivt varit när någon säger ”Men det har jag sagt till dig, kommer du inte ihåg det?”
Solen gassar då sonen och jag sitter på en parkbänk och njuter efter skolan. Han slickar nöjt på sin glass. Då ser jag hans nya jeans med ett stort hål på knät. Fnittrar till och säger till sonen att hans pappa ringde mig på morgonen, undrade om han verkligen skulle ha byxor med hål i?! Ja, det var ju splitternya byxor och jag hade ingen aning om hur hålet hade uppstått. Men där, den eftermiddagen. Då vi sitter i lugn och ro på en parkbänk i solen. Och vi har varandras hela uppmärksamhet och koncentration. Slickar han lite på sin glass, kisar med ögonen och berättar för mig ”Ja, det var jag som klippte ett hål i mina byxor. Den är perfekt stor. För det gör så att det kommer in luft på mitt ben. Och sen om jag har ramlat, kan man bara sätta på ett plåster direkt”
DEN SOM LYSSNAR FÅR VERKLIGEN VETA
