Slit och släng
Allt är sig likt. Den fina vita kaffekoppen med rosa rosknoppar med tillhörande fat. En tunn fin guldrand går längs koppens kant. Hemma hos mormor var allt som det brukade år efter år. Igenkännbart. Bekant. Lite som att återse gamla vänner. Det tunga täcket som vilade på det spröda vita lakanet. De välbekanta örngotten med brodyr. Tavlorna på väggen med skogsmotiv. Tv bänken på hjul i ett mörkt träslag, ett hyllplan under där telefonkatalogen låg. Allt hade sin givna plats, fyllde sin funktion. Inget direkt överdåd men inget saknades heller.
Idag är det rusning till Kamprads rike så fort vårens nyheter annonseras. Julens nyheter. Sommarens nyheter. Höstens nyheter. Realisationen. När den sensationella degskrapan Gösta i den nya trendfärgen violett kommer ut ur garderoben Majken. Vad är det som händer? Hur mycket ska bytas ut och fyllas på hemma innan vi är nöjda? Blir vi någonsin det? Måste vi det? Lite kul ska man väl få ha då och då?
Var nere i den kroniskt överfyllda källaren med nyutflyttade dottern. Letade fram allt viktigt, sparat, lagrat och bortglömt som hon ville ta med till sitt nya egna hem. Hittar plötsligt bland allt bråte ett fruktfat som jag en jul fått av min pappa. Vänder mig till dottern och undrar om hon vill ha den. Hon tjuter av glädje, tar fruktfatet, kramar den och utbrister ”Åh, min barndom”. Tusen tankar far igenom mitt mamma huvud. Allt jag kämpat med som ensamstående mamma. Springa mellan olika aktiviteter, discon, möten, kalas, plåstra, krama, trösta, fixa, dona alltid redo! Och tillsammans gjorde vi det bra, det blev en fin, omtänksam och engagerad liten kvinna av henne. Barndomen är så viktig. Den kräver äkta, riktiga vuxna förebilder. Så blir jag plötsligt dissad av ett fruktfat! Jaha, får väl nöja mig med att jag ägde ett fruktfat av stor betydelse.
…Slit och släng…
