På rätt spår?
Pratar med dotter och hennes barndomsvän om gamla minnen från när de var små. Sedan hamnar vi i många olika diskussioner om ditten och datten. Jag kom att berätta om perioder då jag halvfastar för att det är skönt, nyttigt och välgörande. Och kroppen får en chans att återhämta sig lite. Jag ser hur ungdomarna tittar på varandra med menande blickar. Jaha, tänker jag ”tantvarning” eller? Kanske de inte bryr sig så mycket om sådant när de är unga och odödliga? Ja, så är det nog. De fnittrar till båda två och berättar för mig ”Fasta? det kör vi också med, men vi kallar det för CSN fasta. Dagarna innan CSN tittar vi i kylskåp och skafferi där det ekar tomt och då tänker vi att det är lika bra att gå och lägga sig”
Vi skrattar gott tillsammans. Men tänker sen att jag inte vill att det ska vara så. Vill hjälpa till. Men det är deras liv, deras erfarenheter som skapas, deras minnen och känslor som uppstår. Det har varken jag eller någon annan rätt att ta ifrån dom. Ingen kan utan att leva och uppleva skaffa sig denna kunskap. Livet går i sitt lilla spår. Att fasta hör uppenbarligen också till för en del av oss under livets gång. Både frivilligt och ofrivilligt. Minnesbilder ploppar upp på näthinnan. Discokvällar, resor och utflykter med endast några få kronor på fickan och trots det var det grymt minnesvärt och roligt. Allt ordnar sig. Vi har det vi har och det är bara att förhålla sig till det. Familj, vänner och bekanta är gratis och finns alltid där. Det ska vi vara tacksamma för. Ensam kan vara just ensamt. Huvudsaken är att jag själv får välja hur jag vill ha det och när jag vill ha det.
Livets faser kan tyckas vara en aning orättvisa eller baklänges på något vis. När man är ung och fattig finns det så många ting man behöver men inte har råd med. När man är äldre med stabil inkomst behöver man inte längre allt det. När man är ung och ska göra alla sina val för livet har man inte så mycket erfarenheter allt luta sig emot. När man är äldre klokare och har livskunskap behövs det inte längre på samma sätt. Efterfrågan har liksom sjunkit. Hur många gånger har jag inte tänkt "om jag bara hade vetat, varför gjorde jag inte si eller så?" Kanske fanns där någon äldre klokare som sa det åt mig. Men ville jag lyssna? Förstod jag att någon annan med sin erfarenhet ville mig väl? Livet tuffar på i sina spår. Från station till station. Såhär i efterhand ser jag stationer jag gärna hade passerat utan att uppehålla mig där. Men då hade jag gått miste om de erfarenheter som format mig till den människa jag är idag. Livet på gott och ont.
Vad kan möjligtvis vara meningen med livet om inte leva det själv?
