Play-Rec-Paus-Stop
Politik kan tyckas trist och segt, men oj vad viktigt det är att ändå tycka något. Bry sig en aning. Ta ställning. Tänka själv. För det kommer att påverka dig och mig. Oss!
Vi ska satsa på bättre äldrevård! Ja, det är väl på tiden. Vad är det som tar sån tid kan jag undra, de äldre har liksom inte tiden med sig för att vänta på de där fantastiska utlovade förbättringarna? Vi ska satsa på skolan! Ännu ett nytt betygssystem kanske, som om det någonsin varit skolornas största problem? Vi ska satsa på jobb åt alla! Det vore väl bra om många av dem som redan har ett arbete också skulle kunna leva på den?
Min vän Anja och jag gick på högstadiet då det var valtider. Läraren gav klassen i uppdrag att gå ut på torgen och samla information om de olika partierna. Men Anja och jag kom att intervjua en politiker. Vi tågade dit i fintröjor med bandspelaren under armen. Kassetten var isatt och framspolad, redo för REC-knappen. Framme, hälsa, skaka hand. Undrar om jag inte neg en aning också. Intervjun kan börja, bandspelaren surrar. Frågorna ställs, politikern börjar tala. Han pratar engagerat, hest och saliven liksom strilar som ur en liten fin dusch. Jag fascineras av det, känner att jag stirrar. Tittar på hur han väger på stolen lutandes framåt och samtidigt liksom tvinnar han sina fötter och ben. Men vad är det han säger? Hur är det man brukar säga? ”Det låter som rena grekiskan” Jag vet inte riktigt, känns som grekiskan är mer logisk och lättare att begripa just nu.
”Förstår ni?” frågar politikern mitt i sin utläggning. Avslöjad mumlar jag ett litet ”nej”. Varpå han återigen sätter igång att förklara. Och plötsligt inser jag att jag hänger med! Jag förstår! Pling! Jaha! Precis! Fantastiskt! Lilla jag begriper bruttonationalproduktpolitikprat!! Eloge till alla vuxna människor som tar sig tid att förklara. Som tror på barn och ungdomar. Det sätter spår. Ger förhoppningar och tro om att alla är viktiga, alla räknas. Ingen är obetydlig! Det gör skillnad!
Pausknappen trycks ner på bandspelaren, då slipper man det där hårda ljudet på inspelningen som blir om man trycker på stoppknappen först. Vi tar i hand och tackar, kanske niger jag lite grann igen. Fnittriga och med ett leende på läpparna tar vi farväl av Olof Palme som hastar vidare i korridoren.
Livet formas i många små ögonblick
